Mitt liv som drönare.

Klockan står på 00.00, tideräkningen har just börjat och mina nästan identiska syskon börjar genast samla naturtillgångar. Själv låter jag min nyfikenhet ta mig ut på äventyr. Jag tar en sista titt på kläckningscentralen sedan spanar jag ut över terrängen och ger mig av. Efter en lång vandring kommer jag fram till ett förråd. Jag slår på det med hjälp av mina vassa taggar i hopp om att ta mig in, men blir snabbt bortjagad av en SCV. Kanske var det hans förråd? Jag ser en ståtlig kommandocentral och ett halvfärdigt vapenraffinaderi. Det är en SCV som jagar mig så jag bestämmer mig för att lämna det terranska området. På vägen ut ser jag även en halvfärdig förläggning. Det verkar vara en SCV som bygger på den.  

Jag fortsätter min spaning. Efter många minuter inser jag att det inte finns så mycket mer att se på kartan. Jag återänder hem men möts till min förvåning av ett massivt hav av äckelkolonier. Jag blir nästan lite rädd men minns att äckel var det första jag såg när jag öppnade ögonen. Jag petar på det. Det känns slemmigt och skönt. Jag vandrar in på äcklet och känner mig som hemma. Mina syskon har blivit fler, många fler. De samlar både vespengas och mineraler.

Jag förstår att det behövs råmaterial för att kunna bygga en stark armé. Det måste varit därför mina syskon instinktivt började samla naturtillgångar i tidernas begynnelse. Jag inser att jag försatt min ras i en dålig situation då jag lekt spanare istället för att hjälpa till.  

Kläckningscentralen har förvandlats till en lya och jag ser nya byggnader överallt. En äggpool och två utvecklingskammare bland annat. Plötsligt hör jag skrik och det kommer en hel grupp med soldater och landsättningsskepp. Jag blir vettskrämd och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag bestämmer mig för att gräva en håla i marken. Det fungerar. Jag gömmer mig där och hoppas att striden ska gå över. Det är mörkt och kallt men efter en stund somnar jag.

StarCraft(1)manualen på svenska är inspirerande om något!